Per Gessle: Musik för flodhästar(?)
Jag läste igenom mina senaste inlägg och inser att jag framstår som lika sympatisk som Lou Reed.
Vilket osökt för mig in på att den bittra människan nyligen tillsammans med sin fru Laurie Anderson i alla fall har givit en konsert för hundar – Music For Dogs. Det hade varit roligt att se det som en känga till Brian Enos ära, som ju har tonsatt alltifrån flygplatser till månlandningen. Men så roligt är det nog inte tänkt. Alla de här 60-åriga avantgardeartiterna verkar nuförtiden vara (ännu) konstigare än förut. David Byrnes temaskiva om tidigare philipinska presidentfrun Imelda Marcos liv, och så vidare, i all oändlighet. Jag vill poängtera att jag tycker att det är bra och att det känns nödvändigt att de flyttar fram positionerna(för vad som är konstigt) nu när hälften så gamla kollegor gör musik som försöker låta som gamlingarna lät för cirka 35 år sedan.
Vilket för mig osökt in på frågan varför det aldrig är någon i det trots allt ganska stora svenska artistkollegiet som går fullständigt bananas och gör någonting som ingen människa, inklusive dem själva skulle kunna komma på att göra. Och nej, det är inte att ta med lite "elektroniska influenser" i en annars helt vanlig Kent-skiva. Eller att influeras av någon annan än Bruce Springsteen, för en gångs skull. Eller att göra en skiva "på svenska" eller "på engelska". Herregud! På mandarin (brittiske 60-talisten Damon Albarn) hade det varit godkänt! Olle Ljungström var ju en sväng till Afghanistan för några år sedan – hittade han ingen studio där?
Framtiden är säkrad för Kent, Gessle, Lundell och resten av stötarna. Vad väntar dem på? Den tidigare ångesten över att åstadkoma någonting bestående med sina liv har ju redan lämnats över till min egen härliga generation!
Vilket osökt för mig in på att den bittra människan nyligen tillsammans med sin fru Laurie Anderson i alla fall har givit en konsert för hundar – Music For Dogs. Det hade varit roligt att se det som en känga till Brian Enos ära, som ju har tonsatt alltifrån flygplatser till månlandningen. Men så roligt är det nog inte tänkt. Alla de här 60-åriga avantgardeartiterna verkar nuförtiden vara (ännu) konstigare än förut. David Byrnes temaskiva om tidigare philipinska presidentfrun Imelda Marcos liv, och så vidare, i all oändlighet. Jag vill poängtera att jag tycker att det är bra och att det känns nödvändigt att de flyttar fram positionerna(för vad som är konstigt) nu när hälften så gamla kollegor gör musik som försöker låta som gamlingarna lät för cirka 35 år sedan.
Vilket för mig osökt in på frågan varför det aldrig är någon i det trots allt ganska stora svenska artistkollegiet som går fullständigt bananas och gör någonting som ingen människa, inklusive dem själva skulle kunna komma på att göra. Och nej, det är inte att ta med lite "elektroniska influenser" i en annars helt vanlig Kent-skiva. Eller att influeras av någon annan än Bruce Springsteen, för en gångs skull. Eller att göra en skiva "på svenska" eller "på engelska". Herregud! På mandarin (brittiske 60-talisten Damon Albarn) hade det varit godkänt! Olle Ljungström var ju en sväng till Afghanistan för några år sedan – hittade han ingen studio där?
Framtiden är säkrad för Kent, Gessle, Lundell och resten av stötarna. Vad väntar dem på? Den tidigare ångesten över att åstadkoma någonting bestående med sina liv har ju redan lämnats över till min egen härliga generation!
Kommentarer
Trackback
