twd

Bara för att klargöra. Även om jag gillar Blur(främst de första två delarna i det som i efterhand har kommit att konstrueras som någon form av trilogi över livet på de brittiska öarna) och Damon Albarns experimentella och ofurutsägbara ådra, så har jag egentligen aldrig gillat Gorillaz-projektet. Det apellerar lite för mycket till dumma amerikanska barn. Så otrevlig människosyn har jag för det mesta.

Sedan är det för plastigt, även om det ju är sjäva avsikten. Därför bör jag väl inte heller recensera Plastic Beach. Ett smart( delvis ofrivilligt?) PR-drag är det dock att samla de dumma barnen under samma paraply som fans av old-school hip hop och människor som gillar The Clash och Lou Reed(de två sistnämnda kategoriena är hyfsat ofta ändå samma personer 2010). Med detta sagt. Rapparnas bidrag har varierande kvalitet på den här skivan. De La Souls Superfast Jellyfish hör helt klart till albumets mest lyckade spår. Snoop Dogg är jag dock så jävla trött på att jag tror att jag aldrig mer vill se honom, än mindre höra hans röst. Mos Defs bidrag lägger sig någonstans där mittemellan.

För att övergå till de övriga gästartisterna så är Lou Reed och Mark E Smiths bidrag rent ut sagt dåliga i mitt tycke. Det är också helt ofattbart hur folk som påstår sig gilla Lou Reed(vilken skiva? Någon av de där olyssningsbara 80-talsvarianterna?) kan få ut någonting av Some Kind Of Nature. Jones och Simonon kommer undan med i sammanhanget klart godkänt för själva titelspåret. Till poängen: Det är ganska uppenbart att albumets bästa spår är On Melancholy Hill. Ett spår med bara Damon Albarn på sång.

En till The Good, The Bad & The Queen skulle vara betydligt mer önskvärt, tack!