Motsatta sidor av samma mynt

Om man har fått för mycket av Cornelis och Keith den gångna veckan så rekommenderar jag att sopa kliniskt rent med Marquee Moon. Så mycket elektrisk gitarr från 70-talet som ändå är så lite Keith Richards finns liksom inte.
På samma gång kan man få reda på vad (insert anyone) får/har fått allting ifrån egentligen.
Extra specialeffekt: Sopa bort den historiskt mest amerikaniserade britten med det amerikanska albumet som bara britterna förstod när det begav sig.
Albumet innehåller också favoritlåten från musikjournalismprofilen med det härligaste namnet, Rosie Swash.

När Marquee Moon tar slut (den här gången) kommer jag (för övrigt) att lyssna på den igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0