twd

Någonting jag verkligen gillar med Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray är att de är unga svenska artister som sjunger på svenska och lyckas tilltala ett väldigt brett spektrum av nordborna(Daniels ansikte pryder till exempel i skrivande stund startsidan för den här bloggportalen, där det annars är mest Twilight eller någon Idol-deltagare). Från tolvåriga tjejer som annars gillar Lady Gaga via deras 40-åriga Scocco/Orup-fans till föräldrar. Från radio-mainstream till stora delar av den mer musikmedvetna delen av befolkningen. Från förort till innerstad och så vidare.
Detta har väl i och för sig Oskar och Daniel gemensamt med kanske i första hand Robyn och Håkan Hellström, men de har ju betydligt längre karriärer bakom sig, från en tid när det fortfarande var hyfsat lätt att slå brett med seriös musik.

Till saken. Samtliga ovan nämnda artister har släppt album i år, och jag skulle vilja påstå att den igår släppta Daniel Adams-Ray har gjort det bäst.
Att inte jämföra med Oskar Linnros är naturligtvis oundvikligt. Oskar har i mitt tycke gjort årets två bästa låtar på svenska Ack, Sundbyberg och Från och med du(inte minst tack vare texternas klockrena samspel med musiken). Men resten av albumet var i mitt tycke ganska ojämnt. Med Daniel är det lite det omvända förhållandet. Jag tyckte att Dum av dig var en bra singel, men var inte överförtjust i den just nu jättestora Gubben i lådan. Albumet Svart, vitt och allt däremellan känns däremot betydligt jämnare än Linnros Vilja bli.

Oskar svor sig i intervjuer i samband med albumsläppet fri från Scocco/Orup-influenserna han prackades på i media, för att i stället nämna Al Green och superslicka amerikanska akter som Hall & Oates.

Inledningsspåret Svart påminner väldigt mycket om flera av låtarna på Linnros album. Men sedan blir det mer musikaliskt dynamiskt. Daniel verkar ha lyssnat på mer lekfulla akter för att få inspiration. Här hörs stråkarrangemang som påminner om Beatles post Rubber Soul,inte minst sticket i Lilla Lady. Här hörs spår av Style Council och – så klart lite förutsägbart av Paul Simons Graceland(vilket verkar vara en tanke som är omöjlig att komma ifrån när vita musiker närmar sig Afrika). Mycket stor vikt har lagts vid percussion och effektfulla växlingar i låtttempo.

Daniel verkar vara mer tillfreds med livet och verkar ta albumsläppet mindre allvarligt än Oskar. Daniel har ju också en paralell karriär som kläddesigner. Detta kan ha resulterat i att Daniel har gjort ett album som känns mer avslappnat och som är sammantaget mycket starkt. Men när vi om tio år ska sammanfatta det svenska musikaliska decenniet så kommer sammanfattningen att inledas Från och med du. Men sedan nu kommer både Daniel och Oskar att ha hunnit med mycket mer musik.

Bästa spår: Medan vi faller.