Långfredag enligt PAF
Långfredag – dödens dag. Dödstyst, dödstråkigt.
Tidigare helger hade man visat religiösa filmer eller djurfilmer. Även om programmern inte föreföll så lockande kom ändå publiken, något skulle man ju ha för sig, det fick väl bli "Golgata" eller "Bosambo" då. Den här helgen hade det annonserats att samtliga biografer skulle hållas stängda långfredagen och påskdagen. Sysslolösa skaror hängde på långfredagseftermiddagen vid Björn och utanför de stängda biograferna och kaféerna. Man frös, det blåste snålt. Men stod kvar, som om man inte riktigt kunde tro att Götgatan skulle svika. Gängen växte, nya grupper kom till. Man gäspade håglöst, försökte skratta på nytt åt gamla uttjatade kvickheter, visslade efter flickor som passerade. Allt utan lust eller geist. Ingenting var sig ju likt, gatan var en annan än den man kände, främmande, tyst, nästan fientlig. Lustgården var stängd. Några berusade började skråla och fick hastigt stor publik. Det var i alla fall något som hände, något som gjorde gatan och dagen lite mindre döda. Skrålen kunde uppfattas som något av en upprorsmaning, en protest mot alla de anständiga och bestämmande. En polisbil gled förbi men det var inte många som lade märke till den. Poliserna som misstänkte att något var på gång parkerade bilen ett stycke ifrån och närmade sig. Men de allt fler som skockats ville inte mista den enda lilla attraktionen för kvällen. Gruffande och grälande följde de poliserna som drog iväg med de berusade mot bilen. Några tafatta och knappast allvarliga försök att frita de gripna gjordes men ledde inte till någonting. Stämningen var mer uppsluppen än hätsk, också gripandet hade ju sitt underhållningsvärde en dag som den här. Fast när de tagna spjärnade emot och med våld föstes in i bilen förändrades stämningen, då kände man en plötslig solidaritet. Det luktar mässing! Snutjävlar! Förbannade bylingar!
Tidigare helger hade man visat religiösa filmer eller djurfilmer. Även om programmern inte föreföll så lockande kom ändå publiken, något skulle man ju ha för sig, det fick väl bli "Golgata" eller "Bosambo" då. Den här helgen hade det annonserats att samtliga biografer skulle hållas stängda långfredagen och påskdagen. Sysslolösa skaror hängde på långfredagseftermiddagen vid Björn och utanför de stängda biograferna och kaféerna. Man frös, det blåste snålt. Men stod kvar, som om man inte riktigt kunde tro att Götgatan skulle svika. Gängen växte, nya grupper kom till. Man gäspade håglöst, försökte skratta på nytt åt gamla uttjatade kvickheter, visslade efter flickor som passerade. Allt utan lust eller geist. Ingenting var sig ju likt, gatan var en annan än den man kände, främmande, tyst, nästan fientlig. Lustgården var stängd. Några berusade började skråla och fick hastigt stor publik. Det var i alla fall något som hände, något som gjorde gatan och dagen lite mindre döda. Skrålen kunde uppfattas som något av en upprorsmaning, en protest mot alla de anständiga och bestämmande. En polisbil gled förbi men det var inte många som lade märke till den. Poliserna som misstänkte att något var på gång parkerade bilen ett stycke ifrån och närmade sig. Men de allt fler som skockats ville inte mista den enda lilla attraktionen för kvällen. Gruffande och grälande följde de poliserna som drog iväg med de berusade mot bilen. Några tafatta och knappast allvarliga försök att frita de gripna gjordes men ledde inte till någonting. Stämningen var mer uppsluppen än hätsk, också gripandet hade ju sitt underhållningsvärde en dag som den här. Fast när de tagna spjärnade emot och med våld föstes in i bilen förändrades stämningen, då kände man en plötslig solidaritet. Det luktar mässing! Snutjävlar! Förbannade bylingar!
Kommentarer
Trackback
