twd

Talking Heads - Remain In Light (1980)

Så 80-talets bästa album är alltså Talking Heads Remain In Light från decenniets första år. Skivan har en hel del gemensamt med främst tre andra album på den här listan.
Det är i mångt och mycket syskonskivan till My Life In The Bush Of Ghosts på plats nummer fyra. Brian Eno står här inte med som upphovsman, även om det faktiskt diskuterades på grund av att han i egenskap av producent hade betydligt större medverkan och inflytande än vad producenter normalt har. Han är också medkompositör till samtliga låtar. Remain In Light bygger alltså vidare på de afrikanska och mellanöstern-rytmer som Eno utforskade tillsammans med Talking Heads frontfigur David Byrne på My Life In The Bush Of Ghosts(Remain In Light gavs ut innan My Life..., men gjordes i själva verket efteråt. Detta bland annat på grund av att My Life...försenades då det tog väldigt lång tid att ordna med alla rättigheter till samplingarna på skivan).

Arbetet med Remain In Light påbörjades i Compass Point Studios (där Roxy Music några år senare skulle spela in sin legendariska Avalon, på plats 13 här...) på Bahamas. Bandmedlemmarna och äkta paret Chris Frantz och Tina Weymouth var på semester i Karibien för att fundera över framtiden och avslutade semestern med att köpa en lägenhet ovanför studion. Tidigare under semestern hade de umgåtts med reggae-akten Sly and Robbie på Jamaica. När resten av bandet anslöt på Bahamas började man med olika Afrika-inspirerade jamsessions, som skulle utgöra grunden för det kommande mästerverket.

Talking Heads var förvisso på väg i den här riktningen redan på föregångaren Fear Of Music(låten I Zimbra därifrån var till exempel utgångspunkten för arbetet på Bahamas), men det är på Remain In Light alla bitar faller på plats. En anledning till att skivan låter så speciell är högst sannolikt att ingen av låtarna har traditionella ackordföljder. De är i stället uppbyggda främst på så kallade övertoner och genom flitigt utnyttjande av percussion.

I jämförelse med My Life In The Bush Of Ghosts och Paul Simons Graceland på plats 26 är de afrikanska inslagen här nedkokade till att i stort sett enbart handla om rytmerna. Detta är en stor anledning till att Remain In Light är så fantastisk. I stället för att tolka främmande musik så gör man någonting helt nyskapande. Det låter som att de hittar den felande länken som både de själva och andra har varit på jakt efter ett bra tag(Lodger, den avslutande och ojämnaste delen i Bowies "Berlin-trilogi", för att nämna ett exempel). Talking Heads integrerar Afrika i sin vita avantgardefunk så pass att man knappt hör Afrika annat än om man tänker efter lite, eller lyssnar väldigt nogrannt. Men det liknar knappast någon annan musik gjord av vita musiker heller. Visst kan man höra spår av samtida Joy Division i de avslutande spåren The Listening Wind och The Overload. Och visst kan man med fog också påstå att Born Under Punches knappast hade kommit till utan George Clinton och Funkadelics avtryck i musikhistorien. Men det är ändå inte i närheten av att likna det här. Remain In Light låter skarpare, spänstigare och mer fokuserat än nästan alla skivor jag kan komma på. Albumet är drygt 30 år gammalt och låter ändå mer modernt än någonting annat, inkluderat så väl nyproducerad som äldre musik. Jag vågar påstå att ingen av de i dag yngre verksamma musikartisterna(David Byrne själv ägnar sig ju nu främst åt...cykling...) någonsin kommer att komma i närheten av att göra en sådan här skiva. Jag tror inte ens att de skulle lyckas kopiera Remain In Light rakt av, om de nu skulle försöka sig på det. 80-talets bästa album låter fortfarande som ljudet av en väldigt spännande och attraktiv värld.

Skivomslaget? Framtaget av en professor vid Massachusetts Institute Of Technology. Vad annars liksom?