Omfattande skivonsdag...
..som morgontidningarna benhårt håller fast vid trots att i stort sett allting annat är upplöst by now.
Det är alltså bland annat Kajsa Grytt(faktiskt bra), hajpad svensk hip hop( Mohammed Ali, som jag inte har hunnit lyssna något på), nytt från Alkberg och Pascal(inte heller lyssnat på ännu). Och Niclas Frisks nya, som ju har mottagits ganska väl av de flesta. Jag tycker nu att det låter lite pömsigt. Typ alla låtar kan avas med Christer i P3, Jonathan, har du något riktigt konstigt du vill berätta?
Men jag har väl ändå tänkt att det väl ändå inte är dåligt, och att det ganska varma mottagandet bara är ännu ett exempel på betygsinflationen som konstant råder inom så väl film som musik i dag.
Därför är det skönt att Andres Lokko öppnar sin recension med:
Det låter förvånansvärt nog ibland som om Austin Powers gör sitt yttersta för att brista ut i Marquee moon, ibland som om Edwyn Collins en afton 1980 erbjuds att ersätta Mark Knopfler i Dire Straits.
För det är nämligen precis så det låter.
Det här gamla klagomålet om att recensenter är alldeles för elaka kanske stämde en gång i tiden. Nu är problemet snarare att de oftast är alldeles för snälla, vilket det absolut inte finns något värde i, för någon. Det tenderar att göra (och gör!)musiken allt mer slätstruken. Man vill liksom inte ta några risker, tycker inte att det är värt det då man ändå kallt kan räkna med minst en trea och inte sällan en fyra i betyg. Det är samma gamla uppdaterade amerikanska västkustrock, Moroder-mattor och Belle&Sebastian-estetik överallt(om vi bortser från den ABSOLUT mest kommersiella musiken). Och när någon VERKLIGEN tar ut svängarna och utmanar normerna(typ M.I.A. förra året) så kan de alltså BESKYLLAS för att vara FÖR cutting edge(vi föredrar Robyn liksom, går utmärkt att servera frallor till på Gallerian Hamngatan...).
Dessutom, nu när alla ändå kan höra i stort sett all musik gratis på nätet och bilda sig en egen uppfattning så är det ju knappast så att recensenterna dödar någons karriär genom att vara hårda i sin bedömning.
Om de senaste tio åren i sammanhanget har medfört någonting positivit så är det ju det att recensenterna på det stora hela har blivit bättre på att bedöma verket som sådant, utan att ta hänsyn till upphovsmän. Det finns i dag inte längre särskilt många "hackkycklingar". Däremot finns det de(svenska artister, nästan undantagslöst) som aldrig behöver bekymra sig för att få ett lägre betyg än en fyra, trots att de inte är nyskapande för fem öre. Därmed inte sagt att jag tycker ILLA om i första hand de här två artisterna som jag är ganska övertygad om att alla nog egentligen känner på sig vilka de är...
Det är alltså bland annat Kajsa Grytt(faktiskt bra), hajpad svensk hip hop( Mohammed Ali, som jag inte har hunnit lyssna något på), nytt från Alkberg och Pascal(inte heller lyssnat på ännu). Och Niclas Frisks nya, som ju har mottagits ganska väl av de flesta. Jag tycker nu att det låter lite pömsigt. Typ alla låtar kan avas med Christer i P3, Jonathan, har du något riktigt konstigt du vill berätta?
Men jag har väl ändå tänkt att det väl ändå inte är dåligt, och att det ganska varma mottagandet bara är ännu ett exempel på betygsinflationen som konstant råder inom så väl film som musik i dag.
Därför är det skönt att Andres Lokko öppnar sin recension med:
Det låter förvånansvärt nog ibland som om Austin Powers gör sitt yttersta för att brista ut i Marquee moon, ibland som om Edwyn Collins en afton 1980 erbjuds att ersätta Mark Knopfler i Dire Straits.
För det är nämligen precis så det låter.
Det här gamla klagomålet om att recensenter är alldeles för elaka kanske stämde en gång i tiden. Nu är problemet snarare att de oftast är alldeles för snälla, vilket det absolut inte finns något värde i, för någon. Det tenderar att göra (och gör!)musiken allt mer slätstruken. Man vill liksom inte ta några risker, tycker inte att det är värt det då man ändå kallt kan räkna med minst en trea och inte sällan en fyra i betyg. Det är samma gamla uppdaterade amerikanska västkustrock, Moroder-mattor och Belle&Sebastian-estetik överallt(om vi bortser från den ABSOLUT mest kommersiella musiken). Och när någon VERKLIGEN tar ut svängarna och utmanar normerna(typ M.I.A. förra året) så kan de alltså BESKYLLAS för att vara FÖR cutting edge(vi föredrar Robyn liksom, går utmärkt att servera frallor till på Gallerian Hamngatan...).
Dessutom, nu när alla ändå kan höra i stort sett all musik gratis på nätet och bilda sig en egen uppfattning så är det ju knappast så att recensenterna dödar någons karriär genom att vara hårda i sin bedömning.
Om de senaste tio åren i sammanhanget har medfört någonting positivit så är det ju det att recensenterna på det stora hela har blivit bättre på att bedöma verket som sådant, utan att ta hänsyn till upphovsmän. Det finns i dag inte längre särskilt många "hackkycklingar". Däremot finns det de(svenska artister, nästan undantagslöst) som aldrig behöver bekymra sig för att få ett lägre betyg än en fyra, trots att de inte är nyskapande för fem öre. Därmed inte sagt att jag tycker ILLA om i första hand de här två artisterna som jag är ganska övertygad om att alla nog egentligen känner på sig vilka de är...
Kommentarer
Trackback
