"Men, vilka städer gillar du då?"
Frågan har rests av fler än en person i relativ närtid. Så här kommer då någon slags motvikt i ingen särskild ordning.
*Uppsala. Faktiskt. Har ganska unik karaktär och är civiliserad tack vare sin långa historia som lärosäte, vilket gör att den också är mentalt mer "öppen" än många andra svenska städer. På minussidan finns att det ofta blåser och är liksom råkallt i luften. Saknar dessutom hav.
*Helsingborg Oslagbart läge geografiskt. Havet mitt i stan. Omvärlden känns nära även på andra sätt. Dock påtagliga klassklyftor som märks väldigt tydligt, även inne i själva stan. Detta har väl dock att göra med att det här till skillnad mot många andra svenska platser faktiskt är en stad, med en ganska stor, utbildad och rik(som i pengar, ja...) befolkning. Det är fler än jag som har Helsingborg på en lista över "ställen där jag skulle kunna tänka mig att bo", vilket (tyvärr) också gör att bostadspriserna i stort sett bara slås av Stockholm i Sverige.
*Malmö Den svenska staden, huvudstaden inkluderad, som känns mest som att den ligger i världen. Med svenska mått mätt är det också svindlande skillnader mellan "högt" och "lågt". Detta på alla möjiga sätt. Frågan är om det är en särskilt "bra" stad att bo i. Jag har hört båda delarna. Men här flyttar man ju traditionellt "ut ur stan" när man "har råd", snarare än tvärtom som det ju är i många andra städer. Vilket väl bidrar till att typ Lomma alltid ligger etta eller tvåa på Fokus lista över "Sveriges bästa kommuner". Medan Malmö ligger runt tvåhundrastrecket...
*Karlskrona Där har jag ju faktiskt till och med lyckats med att klara av att bo i omgångar. På plussidan finns genial stadsplanering(man har faktiskt ingen användning alls för bil, om man inte ska åka från stan det vill säga). Sveriges, vågar jag nog påstå, vackraste stad rent estetiskt. Och Sveriges skönaste klimat på sommaren. Minuskontot är ett lite avlägset geografiskt läge(men så långt är det ju inte till exempel till Skåne) och ett rätt komplicerat system av samhällsklasser, som väl i viss mån liknar Helsingborg. Det var ju när IT kom i slutet på 80-talet som man fick en stark medelklass. Annars har det ju varit varvet, men också rätt mycket adel, markägare, överstar och annat. Det sitter liksom kvar på något sätt som nog är mer negativt än positivt ändå. Dessutom väl liten stad.
*Kristianstad Slänger jag väl in mest i brist på annat. Här hade kanske Umeå kunnat ligga om det inte låg i Norrland rent geografiskt. Kristianstad kan här också vara ett ganska vitt begrepp, vill jag tillägga. Det är snarare den största orten i ett attraktivt landområde. Jag vill också plussa för människorna där(och därifrån..) som faktiskt ofta är mycket civiliserade och trevliga.
Stockholm och Göteborg då? Det sistnämnda har jag aldrig tålt. Stockholm hade varit med för tio år sedan. I dag är det tyvärr allt för dränerat på karaktär. Det har växtvärk i väldigt många bemärkelser. Dessutom får man ju lite bedömma städerna i relation till sig själva. Och då gör till exempel Uppsala "Uppsala" mycket bättre än vad Stockholm gör "Stockholm".
*Uppsala. Faktiskt. Har ganska unik karaktär och är civiliserad tack vare sin långa historia som lärosäte, vilket gör att den också är mentalt mer "öppen" än många andra svenska städer. På minussidan finns att det ofta blåser och är liksom råkallt i luften. Saknar dessutom hav.
*Helsingborg Oslagbart läge geografiskt. Havet mitt i stan. Omvärlden känns nära även på andra sätt. Dock påtagliga klassklyftor som märks väldigt tydligt, även inne i själva stan. Detta har väl dock att göra med att det här till skillnad mot många andra svenska platser faktiskt är en stad, med en ganska stor, utbildad och rik(som i pengar, ja...) befolkning. Det är fler än jag som har Helsingborg på en lista över "ställen där jag skulle kunna tänka mig att bo", vilket (tyvärr) också gör att bostadspriserna i stort sett bara slås av Stockholm i Sverige.
*Malmö Den svenska staden, huvudstaden inkluderad, som känns mest som att den ligger i världen. Med svenska mått mätt är det också svindlande skillnader mellan "högt" och "lågt". Detta på alla möjiga sätt. Frågan är om det är en särskilt "bra" stad att bo i. Jag har hört båda delarna. Men här flyttar man ju traditionellt "ut ur stan" när man "har råd", snarare än tvärtom som det ju är i många andra städer. Vilket väl bidrar till att typ Lomma alltid ligger etta eller tvåa på Fokus lista över "Sveriges bästa kommuner". Medan Malmö ligger runt tvåhundrastrecket...
*Karlskrona Där har jag ju faktiskt till och med lyckats med att klara av att bo i omgångar. På plussidan finns genial stadsplanering(man har faktiskt ingen användning alls för bil, om man inte ska åka från stan det vill säga). Sveriges, vågar jag nog påstå, vackraste stad rent estetiskt. Och Sveriges skönaste klimat på sommaren. Minuskontot är ett lite avlägset geografiskt läge(men så långt är det ju inte till exempel till Skåne) och ett rätt komplicerat system av samhällsklasser, som väl i viss mån liknar Helsingborg. Det var ju när IT kom i slutet på 80-talet som man fick en stark medelklass. Annars har det ju varit varvet, men också rätt mycket adel, markägare, överstar och annat. Det sitter liksom kvar på något sätt som nog är mer negativt än positivt ändå. Dessutom väl liten stad.
*Kristianstad Slänger jag väl in mest i brist på annat. Här hade kanske Umeå kunnat ligga om det inte låg i Norrland rent geografiskt. Kristianstad kan här också vara ett ganska vitt begrepp, vill jag tillägga. Det är snarare den största orten i ett attraktivt landområde. Jag vill också plussa för människorna där(och därifrån..) som faktiskt ofta är mycket civiliserade och trevliga.
Stockholm och Göteborg då? Det sistnämnda har jag aldrig tålt. Stockholm hade varit med för tio år sedan. I dag är det tyvärr allt för dränerat på karaktär. Det har växtvärk i väldigt många bemärkelser. Dessutom får man ju lite bedömma städerna i relation till sig själva. Och då gör till exempel Uppsala "Uppsala" mycket bättre än vad Stockholm gör "Stockholm".
Kommentarer
Trackback
