Återföreningar!
Ännu mer återföreningar, ytterligare på Way Out West(festivalen som är oängslig, men som besöks av en väldigt stor andel ängsliga människor). Det är alltså Refused nu senast, och det hör väl till saken att deras kärntrupper av supportrar i väldigt stor utsträckning är per definition emot återföreningar.
Jag är möjligen lite tråkigt odogmatisk och tycker personligen att (nästan) allt beror på kvaliteten på återförenandet. För vad är alternativen till ett "återförenat band"? Det är antingen att de aldrig mer spelar tillsammans, eller ännu värre – fortsätter i all jävla oändlighet i takt med att allt färre bryr sig. Tänk om REM hade slutat efter Monster 94 och återuppstått för något år sedan(Tänk om Depeche Mode, U2, Oasis, ja till och med Metallica hade slutat i mitten av 90-talet!)! Då hade de nog känts fräscha och möjligen känt sig pigga. De hade blivit en revival för Murmur och de andra tidiga skivorna i klass med Smiths-pånyttfödelsen(fast utan återförening där) under det tidiga 00-talet. De senaste tillhör väl snart för övrigt de enda en gång splittrade grupperna som inte har återförenats ännu.
Det är möjligen bekant att mitt favoritåterförenande är Blur 2009. Det finns flera aspekter på det där. En är att gruppen liksom vittrade sönder där omkring 2003 och aldrig fick sätta någon värdig punkt. En annan är de lät bättre live än någonsin förut. En tredje var att omvärlden (och de själva) blev uppmärksamma på att deras musik hade klarat the test of time på ett utmärkt sätt. Den sista är att det märktes att de verkligen gillade att återförenas, och inte bara gjorde det för att dryga ut kassakistan hos bandmedlemmarna.
På förhand ser det ut som att sommarens Stone Roses-reunion har flera likheter med Blur diton för (då) tre år sedan. De fick i likhet med Blur inte heller något värdigt slut, utan föll mer eller mindre snabbt ihop. I likhet med Blur har också mycket av låtmaterialet åldrats förbluffande bra, vilket har gjort att deras återförening ganska konstant de senaste tio åren har tillhört de mest efterlängtade. Eller som Ian Brown uttryckte det på presskonferensen it is not about the money. The money has always been on the table.
Men de flesta återföreningar är förstås patetiska. Av de grupper som finns representerade i min egen skivsamling ställer jag mig frågande till mer eller mindre aktuella återföreningar för Dexys Midnight Runners och New Order utan Hooky, och typ två år sedan de "splittrades". What the fuck!?, liksom. Ytterligare en poäng till Blur och Stone Roses. Det är orginaluppsättningen. De förstnämnda fick "släpa Dave ut från juristprogrammet", de sistnämna släpade Mani ut från Primal Scream. Ett annat band som bara har fortsatt och nu sedan en ganska lång tid tillbaka saktar in, utan att kunna återförenas medan de ännu inte är på ålderdomshemmet.
Jag är möjligen lite tråkigt odogmatisk och tycker personligen att (nästan) allt beror på kvaliteten på återförenandet. För vad är alternativen till ett "återförenat band"? Det är antingen att de aldrig mer spelar tillsammans, eller ännu värre – fortsätter i all jävla oändlighet i takt med att allt färre bryr sig. Tänk om REM hade slutat efter Monster 94 och återuppstått för något år sedan(Tänk om Depeche Mode, U2, Oasis, ja till och med Metallica hade slutat i mitten av 90-talet!)! Då hade de nog känts fräscha och möjligen känt sig pigga. De hade blivit en revival för Murmur och de andra tidiga skivorna i klass med Smiths-pånyttfödelsen(fast utan återförening där) under det tidiga 00-talet. De senaste tillhör väl snart för övrigt de enda en gång splittrade grupperna som inte har återförenats ännu.
Det är möjligen bekant att mitt favoritåterförenande är Blur 2009. Det finns flera aspekter på det där. En är att gruppen liksom vittrade sönder där omkring 2003 och aldrig fick sätta någon värdig punkt. En annan är de lät bättre live än någonsin förut. En tredje var att omvärlden (och de själva) blev uppmärksamma på att deras musik hade klarat the test of time på ett utmärkt sätt. Den sista är att det märktes att de verkligen gillade att återförenas, och inte bara gjorde det för att dryga ut kassakistan hos bandmedlemmarna.
På förhand ser det ut som att sommarens Stone Roses-reunion har flera likheter med Blur diton för (då) tre år sedan. De fick i likhet med Blur inte heller något värdigt slut, utan föll mer eller mindre snabbt ihop. I likhet med Blur har också mycket av låtmaterialet åldrats förbluffande bra, vilket har gjort att deras återförening ganska konstant de senaste tio åren har tillhört de mest efterlängtade. Eller som Ian Brown uttryckte det på presskonferensen it is not about the money. The money has always been on the table.
Men de flesta återföreningar är förstås patetiska. Av de grupper som finns representerade i min egen skivsamling ställer jag mig frågande till mer eller mindre aktuella återföreningar för Dexys Midnight Runners och New Order utan Hooky, och typ två år sedan de "splittrades". What the fuck!?, liksom. Ytterligare en poäng till Blur och Stone Roses. Det är orginaluppsättningen. De förstnämnda fick "släpa Dave ut från juristprogrammet", de sistnämna släpade Mani ut från Primal Scream. Ett annat band som bara har fortsatt och nu sedan en ganska lång tid tillbaka saktar in, utan att kunna återförenas medan de ännu inte är på ålderdomshemmet.
Kommentarer
Trackback
